Tankar om kärleken.

Singel livet är en hel vetenskap.
Så hur kommer det sig att man är singel?

Först är det som sagt en hel vetenskap det här med kärleken. Man skall träffa någon som man passar bra ihop med och dras till, sedan skall ju även hon tycka desamma.
Så som ni förstår är det inte helt lätt.
Jag tycker inte jag har orimliga krav. Tjejen får gärna vara snäll, ha humor, ärlig, trogen och ha lekt klart. Vilket jag tycker de flesta borde ha, alltså dessa egenskaper.
Utseendet har jag ingen speciell mall man måste passa in i utan det är helheten och personligheten som får mitt hjärta att slå lite extra. Ögonen är något jag kikar på och såklart även rumpan. Om vi nu ska prata om utsidan. För det är alltid insidan som man attraheras mest av.
Själv anser jag mig vara en man i mina bästa år, inte något tränings freak utan försöker träna då jag hinner och har lust. Klart man skulle vilja ha lite mer muskleroch lite mindre fett men inget jag dagligen går och grämer mig över.
Ser mig själv som en rätt enkel man , ärlig, trogen, romantisk, charmig men kanske för ärlig ibland. Klart jag har fler dåliga sidor för det har vi nog alla.
Men jag tror att ärlighet är A och O i ett förhållande. Jag ställer inga orimliga krav på en blivande flickvän/fru. Är hon bara snäll, ärlig och att man kan prata om allt så är nog mycket redan hemma.

Det jag märkt på mig själv då jag träffat en tjej är att jag har relativt lätt för att få kontakt och att jag själv har lätt för att bli intresserad och nyfiken men efter ett tag om man träffas lätt börjar hitta "fel" hos tjejen. Inte så att jag medvetet gör det utan det bara sker. Där tror jag ju att ju längre man är singel och bor själv så blir man väldigt bekväm. Man kanske är rädd att släppa in någon i sitt liv fast det är precis det man vill.
Jag tycker man bör dejta några gånger och känna av hur det känns innan man vet vilket håll det går åt. Har aldrig förstått de som redan efter 1 dejt vet om det kan bli något eller ej. För ibland kan man ju vara nervös och så och det är inte alltid så lätt att slappna av på en första dejt. Sedan är det ju självklart inte bara mig det hänger på, de senaste dejterna jag varit på så har jag blivit dumpad. Ja alltså tjejen har känt att jag inte varit nått för henne.

Men något gör ju att man är singel. Tror att man inte ger sig tid till att släppa in någon i sitt innersta så som man gjorde förr i tiden eller kämpa mer. Nu skall allt gå så fort. Tror man överlag är mer kräsen idag.

Sedan kan säkert mitt liv skrämma bort en del kvinnor. Jag lever ju ett rikt liv med 2 underbara söner som jag har varannan vecka och då kanske man drar sig för att vilja våga ge mig och ett förhållande chansen. Varannan vecka har jag full rulle och kan inte göra spontana saker som de utan barn kan även om jag alltid älskar de veckorna med barnen allra mest. Men jag har växt något alldeles otroligt som människa sen jag fick barn. Jag har en helt annan syn på livet numera. Är mer mogen och trygg i mig själv.

Jag tror ju på att dela livet med någon och att man bör leva tillsammans med en livskamrat. Men kanske är det så att jag vill fånga kärleken för mycket? Så att det sätter hinder istället för att låta kärleken hitta mig?

Att vara singel är ju såklart inte fy skam det heller. Man kan göra vad man vill och behöver inte anpassa sig till någon annan. Här i Sthlm som för övrigt är väldigt singel tätt så finns det ju massor att göra hela tiden om man bara vill. Är Sthlm en stad som gör att man vill vara singel?

Jag tycker ju det är väldigt avkopplande och mysigt att krypa upp i soffan efter en god middag och se en film, gärna med tända ljus. Eller så sitter man och pratar länge. Krogen är ju rolig ibland men har tröttnat på det för det är alltid samma sak. Och så skönt att inte vakna upp bakis. Så numera går jag inte ut varje barnfri vecka som jag gjorde förut. Och det känns så härligt att inte göra det. Jag kanske blivit gammal ha ha?

Så frågan är vart man hittar en kvinna? Då menar jag hur å vart? Krogen tror jag inte alls på. Så har du något förlag?

Ibland är det jobbigt att vara en obotlig romantiker. Önskar ibland att jag inte var så känslosam och blödig. Det händer ju fortfarande att jag tänker på en viss speciell kvinna som jag var så kär i. Undrar hur hon mår och om hon nångång tänker på mig?
Det gör så ont att bli sårad. När man inser att en person kan säga en sak ena veckan och sedan tvärtom andra veckan. Jo jag vet att jag säkert gjort så med och anser mig absolut inte bättre än någon annan. Men varför gör vi såhär?
Detta har hänt mig och något fel i detta har jag självklart men kan inte riktigt sätta fingret på vad jag gjort för fel.
Så kärleken går det inge vidare med kan man lugnt säga men samtidigt börjar man bli van vid det. De jag faller för gillar inte mig tyvärr. Varför faller man alltid för "fel" personer?

I övrigt lever jag ett väldigt rikt och underbart liv. Har 2 helt underbara barn som skänker mig sådan glädje och rikedom och vi bor väldigt bra och tryggt.

Kanske blev det ett nedstämt och lite negativt inlägg men så är det inte. Ser fram emot vad livet har att ge mig framöver i livet. Är fortfarande övertygad om att 2009 kommer att bli ett underbart år på många sätt.

Många kramar Sami