Söndag morgon var det äntligen dags för den första riktiga matchen för Lucas och hans lag: Foc Farsta Team-00.
Alexander är ännu för ung för matcher men han tränar på i stora hockeyskolan och är tycker hockey är det roligaste som finns. Det gör de båda. Jag har aldrig tvingat dem att välja just hockey men är glad att de spelar för det gjorde jag själv i min ungdom. Jag spelade i Salem Team-74. I ärlighetens namn var jag inte bland de bästa, snarare bland de sämsta men hade underbart roligt och vart enligt mig själv bättre och bättre. Nog om det..
Lucas var redan på lördagskvällen lite nervös och spänd inför matchen. Man såg på honom att det var stort det här att spela sin första riktiga match med egna laget.
Matchen spelades i Tullinge på Brantbrink mot just Tullinge. Där har jag spelat massor av gånger men då var det uterink. Nu möttes vi av en rätt bra ishall. Laget värmde upp innan och sedan tog jag och Alexander plats på läktaren.
Det var lite nervöst även bland oss på läktaren men det visade sig vara obefogat. Laget tog direkt tag i pucken och spelade mycket bra. Man såg att vårat lag var bättre i allt. Bättre skridskoåkning, bättre spel och att man spelade som ett lag. Det sista var mycket glädjande för mig då jag tycker att resultaten i tidig ålder är av mindre vikt utan det viktigaste är att barnen blir ett lag och har roligt. Man såg ett väldigt bra passningsspel och de spelade för varandra. Man puschade på lagkamraterna och det var glädje helt enkelt. Matchen då?...Jo till slut vart det 14-2 till Foc Farsta.
Om man skall skriva några ord om Lucas så blir det: mycket bra spelsinne, sjukt bra skott för att vara i den åldern, bra lagspelare då han puschar på de övriga och bra spelsinne. Det som är lite minus är att han ibland är lite för lat på skridskorna. Lucas poängfacit blev 3 mål och 3 assist. Helt underbart duktig.
Så det var en mycket stolt och glad son efter matchen, lika stolt var jag och så klart lillebrorsan Alexander.
Älskar verkligen att de idrottar för man får så mycket "gratis" där...gemenskap, lära sig samarbeta med andra, kamratskap och så är det kul som pappa att se alla träningar och matcher.
Det kommer självklart bli förluster också och de är minst lika viktiga. Man måste lära sig förlora.
Jag själv är en extremt dålig förlorare men har blivit lite lite bättre med åren.
Kanske berättar några sköna anekdoter om det vid tillfälle.
Hej så länge...Sami
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar