Kärleken!

Varför är det så svårt med kärleken?
Eller är det svårt, ibland är det nog så att man gör det svårare än det egentligen är. Jag anser mig själv vara en romantisk, snäll och charmig man i mina bästa år. Tycker inte att jag krånglar till det eller ger falska förhoppningar. Jag är rätt på det klara med hur jag tycker att ett förhållande skall vara.
Det ska vara respekt, trohet, ärlighet och massor av glädje och humor. Att kunna prata med varandra är superviktigt och att man då även vågar ta upp saker som kanske inte bara är av glädje utan även saker man kanske stör sig på eller tycker är fel. Det är så himla lätt att man inte säger något och gör man inte det i början är det hopplöst att säga till senare. Då har ens flickvän redan vant sig vid ett sätt och då blir det massor av konflikter istället.

Så varför träffar inte jag den stora kärleken då? Hm svår fråga. För det första så ska man ju träffa någon man själv faller för och sedan ska denna person falla för mig. Det är inte helt lätt. Hopplöst kan man tycka ibland. Jag har på senare tid alltid fallit för tjejer som bara vill vara kompis med mig. Varför det blir så vet jag inte men antagligen har jag ju inte varit deras typ.

Är ganska säker på att jag är en väldigt ärlig och trevlig kille att umgås med. Är bra på att lyssna och har en rätt rolig humor, om jag nu sätter den sidan till haha.
Så varför vill man "bara" vara kompis med mig?

Min stora kärlek och den jag alltid älskat mest är min stora ungdoms kärlek. Vi blev aldrig ett par men hon kommer för alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Den tjejen hade verkligen allt. Hon är världens vackraste, underbar humor, charmig och kunde se rakt igenom mig. Vi utvecklade en alldeles speciell relation under många år. Vill inte säga vem hon är men om hon läser detta så vet hon vem jag menar.
Lärde känna henne då jag gick i högstadiet ute i Salem och under många år var vi väldigt goda vänner. Trots att vi under vissa perioder inte sågs eller hördes så kändes det som igår då vi träffades igen. Vi upplevde mycket tillsammans och var bland annat på samma semesterort fast med våra kompisgäng. Vi firade även en regnig midsommar på Öland för länge sedan. Hon var med då jag hade min första fylla.
Ja som ni märker kan jag rabbla upp massor av saker vi upplevde. Men tyvärr har vi ingen kontakt alls idag. Det tycker jag är synd. Inte så att jag hoppas vi ska bli ett par men vi hade en väldigt speciell relation och den har jag aldrig upplevt med någon annan. Hon kunde verkligen förstå mig och jag kunde prata om allt med henne.
Saknar våra långa samtal väldigt mycket. Så jag hoppas att vi en dag skall börja prata med varandra igen. Då skulle jag bli väldigt glad.

Nu kom jag ifrån ämnet lite kanske. Men varför jag inte träffar någon och har ett längre förhållande med tror jag också beror på att ju längre man är singel och bor ensam så blir man mer bekväm. Man är van att göra som man vill och bestämma allt själv. Man kan komma när man vill, vill man ligga en hel dag i soffan så gör man det. Man blir lite rädd också att binda sig. För om sanningen skall fram så är det ibland rätt skönt att vara singel också.

Men jag känner ändå att jag vill träffa någon och bli så där tokkär. Är lite rädd för att bli kär då jag sist gick och kärade ner mig totalt i tjejen jag berättat om i tidigare inlägg. Det tog rätt hårt att jag inte fick något gensvar. Och jag har nog fortfarande väldigt starka känslor för den tjejen. Är svårare än jag trodde att skaka av sig dem. tänker ju fortfarande på henne ibland även om jag försöker glömma. Alltså inte glömma henne utan mina känslor.
Dock tror jag det kommer dröjja länge innan jag blir sambo igen. Då ska jag vara väldigt säker på ett förhållande. Men samtidigt är det nog det jag vill...Hmmm jag säger emot mig själv märker jag.
Är väl osäker på om jag klarar av sambolivet helt enkelt efter att ha bott ensam i flera år. Finns ju både för och nackdelar med det.

Så om jag tror på kärleken?
Ja det gör jag men ska nog försöka sluta leta efter den och låta kärleken komma till mig. Det sägs ju att när man som minst anar det så händer det.
Så vi får väl se. Har ju ett underbart liv med mina barn och allt vad det innebär.
Imorgon tänkte jag julpynta och sedan blir det nog en öl eller 2 framför TV´n och idol.

Dags att sova snart så man är pigg imorgon..är ju Fredag....

Just det: om man har synpunkter på hur jag skriver är jag bara tacksam för era åsikter. Men försök håll det på en vettig nivå.

Kram Sami